Samlarna

Bakom kulisserna på Sjöhistoriska

Ingrid Ulfstedt

Besök av forskare på medeltida astrolabier

Maria Hernandez studerar vårt astrolabium.

Maria Azucena Hernandez från University Complutense of Madrid undersöker vårt astrolabium, S 1565, från 1329.

I veckan hade vi besök av en forskare på medeltida astrolabier, Maria Hernandez. Hon är före detta fysiker som på senare år studerat konsthistoria. Nu kombinerar hon sina två kompetenser genom att göra en djupdykning i det medeltida astronomiska instrumentet för en doktorsavhandling som skall publiceras 2017. Det senaste året har hon åkt världen runt och tittat på ett femtontal astrolabier och nu var turen kommen till oss och vårt medeltida astrolabium som skall vara tillverkat i Alcalá la Real i södra Spanien 1328 av Ahmed ibn Ali från Asch Scharfi (i Jerusalem) enligt signeringen. Det äldsta kända astrolabiet är tillverkat i Bagdad på 800-talet. Det äldsta kända från Andalusien, där Alcalá la Real ligger, är från 1020.

Närbild av astrolabiet

Vad är ett astrolabium?

Det är ett mätinstrument för framförallt tid. Utifrån kunskap om platsens latitud och mätning mot stjärntecknen lästes tiden ut på astrolabiet. Det finns astrolabier för användning till sjöss och till lands. Detta är ett för landbruk. Det användes bl.a. på universiteten för astronomisk undervisning och på klosten för tidmätning. Även läkarna hade användning för astrolabierna för att fastställa den mest gynnsamma tidpunkt för operationer och dylika större ingrepp utifrån himlakropparnas position och därmed positiva inverkan. Kungligheter hade också gärna ett astrolabium för att uppvisa sitt vetenskapliga intresse. I de islamska områdena hade moskéerna astrolabier för att hålla reda på bönetiderna. Typiskt för de islamska astrolabierna är just bönelinjerna. Vid universitetet i Madras användes det i undervisningen i astronomi. Även kaliferna hade gärna sitt eget astrolabium.

Astrolabiet består av en kantförsedd platta (modern), skivor (tympanon) för projektion från olika latituder, en stjärnkarta (spindeln) för avläsning och en visare (alhidad). Plattan fungerar som en ask för skivorna, ovan på dessa ligger stjärnkartan och på plattans baksida (dorsum) sitter visaren. Allt hålls samman med en genomgående skruv. Mot plattans baksida ställer man in astrolabiet mot himlakropparna med hjälp av visaren och vänder sedan på astrolabiet och läser av tiden med hjälp av spindeln och skivorna, som en "dator". Varje skiva är gjord för avläsning på en viss geografisk ort. Ibland har Astrolabiet endast en skiva, då har ägaren antagligen inte tänkt flytta på sig. Det vanligaste är fem skivor. Vårt Astrolabium har nio skivor, två av dem är blanka för att man på dessa skall kunna rista in latituden för nya orter. Som mest har Maria sett 12 plattor. Vanligen förvarades astrolabiet i en skinnpåse och skivorna i en egen påse. Skulle man förflytta sig tog man med sig den eller de skivor man skulle komma att behöva.
Astronomiska data togs fram och ritningar gjordes på universiteten som underlag för guldsmeder som sedan tillverkade själva astrolabiet. Astrolabiets alla delarna är gjorda i mässing, den produktionen är allt för lite utforskad. Det finns så kallad finmässing och grovmässing. För astrolabierna har finmässing använts. Den var väl lämpad då den tillät gravering och fina detaljer utan föregående upphettning som skulle orsaka okontrollerade rörelser i materialet.

Astrolabiet och dess skivor

Vad går då att läsa ut av astrolabiet?

Skivorna, som är gjorda för olika geografiska platser, talar om var astrolabiet har använts. En av skivorna kan Maria direkt läsa ut är för Toledo, den är blank och ser oanvänd ut och har legat längst ned mot den lika blanka bottenplattan. Ofta har astrolabierna kompletterats under sin användningstid med nya eller äldre delar. Maria väger varje del för sig och noterar att ett par har klart avvikande vikt. En har en helt egen stil, tydligen är den från Mecka. En annan är av en mycket blankare mässingslegering, möjligen en 1800-talskomplettering. Just proportionerna i mässingslegeringen ger en av pusselbitarna för datering. Ju mer zink, ju mer guldlik blir mässingen. Under medeltiden klarade man bara att göra legeringar med upp till 23 % zink. Med tiden har zinkmängden kunnat ökas och ge ett alltmer guldlikt intryck. Även för astrolabier i vår samling har det hänt att man misstagit sig och trott att de varit förgyllda.

Maria visar att på vårt astrolabium har bottenplattan lötts samman med kantringen vilket är en medeltida tillverkningsmetod. De blanka och släta plåtarna är inte valsade utan mycket fint uthamrade! På spindeln ser man den cirkelrunda markeringen man gjort som mall för utsågningen av själva mätdetaljerna. En och annan miss i linjedragningarna och lite kvarlämnade stödlinjer ger astrolabiet en egen identitet. Alla astronomiska uppgifter visar på att astrolabiet är väl uppdaterat utifrån 1300-talets kunskaper. Andra tillverkare tog gärna äldre uppgifter eller kopierade zodiaken. På astrolabiet hittar Maria inga latinska tecken, det måste med andra ord ha använts av muslimer.

Nu väntar vi på Maria Hernandez doktorsavhandling i konsthistoria som hon beräknar lägga fram vid University Complutense of Madrid 2017. Där kommer vårt astrolabium sättas in i sitt historiska sammanhang. Tillverkaren, Ahmed ibn Ali från Asch Scharfi, vars signatur hon stöter på för här första gången, får kanske också få ett ansikte!
Vill du läsa mer om medeltida astrolabier rekommenderar Maria att läsa någon av professor David Kings böcker. Han är, enligt henne, den största kännaren av medeltida vetenskapliga instrument.

Länk till en film om hur ett astrolabium används.

Foto: Anneli Karlsson, SMM

Nu efterfrågas även ljud från våra samlingar!

Foto Ingrid Ulfstedt

Klangen från snauskeppet NEPTUNUS klocka från 1763 bandades häromdagen av Peter Fristedt från gruppen Agent Side Grinder. Gruppen, som bildades 2005, gör elektronisk experimentell musik med 70-tals inslag och modernare postpunk tongångar och håller sig till traditionella inspelningsmetoder så som rullbandspelare. När de uppträder har de aldrig någonting förinspelat utan allt är live. Spelningarna är många och särskilt stora är de i Holland, Belgien och Tyskland. Hittills har de gett ut fyra album och ljudet från skeppsklockan kommer att höras i nästa album.

Klicka på länken och läs mer om bandet och lyssna!

Material ut våra samlingar är flitigt efterfrågat, men kanske mer traditionellt så som källmaterial, beställningar av föremålsbilder, bild- och ritningskopior, föremålslån m.m. Att ljud från föremål har efterfrågats har jag bara varit med om en gång tidigare, även den gången var det klangen från en skeppsklocka, då för att illustrera ett inslag om att slå glas. Även om magasin och arkiv ligger tysta så visst har vi många spår av ljud i samlingarna om vi tänker efter. Inte bara sådant som är avsett att avge ljud, så som mistlurar, signalkanoner, ropare, skeppsklockor och skepparpipor m.m. utan naturligtvis är livet till sjöss förknippat med massor av ljud framkallade av tingen i samlingarna. Med fantasi och idérikedom kan de uppträda i nya sammanhang. Arkivet har också bandupptagningar med bl.a. intervjuer och sjömansvisor. Vi ser fram emot fler samarbeten där även våra ljud kommer ut!

Foto Ingrid Ulfstedt

Hur använde man en änterdragg?

Sjöhistoriska museet har två relativt anonyma änterdraggar. Uppgift om deras historia saknas i båda fallen men den ena, Ö 1001, vet vi kommer från Stockholms örlogsvarvs modellkammare, under 1800-talet belägen på Skeppsholmen. Därifrån har museet ett tusental föremål som via det gamla Marinmuseum på Strandvägen kom till det 1936 nyöppnade museet och blev örlogssamlingens stomme. Det är en blandning av föremål – inte alltid modeller till örlogsmateriel – och allt möjligt tycks ha hamnat i denna kammare utan att tidigare tillhörighet angetts. 

Änterdragg Ö 1001Änterdragg Ö 2530

Ö 1001 och Ö 2350

Utan uppgifter går det bara att säga något generellt om änterdraggarna. Tunga och stora som de är reflekterar man över hur de var tänkta att hanteras i en stridssituation med en snabb äntring av fiendens fartyg. Då är det fantastiskt fint att få en instruktionsritning från tiden då de verkligen var i sving!