Samlarna

Bakom kulisserna på Sjöhistoriska

Hans Orstadius

Svenska Amerikalinjen (SAL) hundra år

I år fyller Svenska Amerikalinjen (SAL) hundra år, och därför har vi plockat fram några godsaker i bibliotekets monter. I vårt biblioteks underskåp döljer sig nämligen en väl inkapslad skatt med kryssningsprospekt, turlistor och menyer från SAL.

Broschyrer från Svenska Amerikalinien

Svenska Amerikalinjen var kronan i den svenska kryssningstrafiken under 1900-talet och fartygen kallades ”de flytande palatsen". 1:a klass erbjöd absolut toppklass, där var matsal och umgängesutrymmen utförda i ädelträ, svinlädertapeter, konstverk och förgyllningar som  glänste som på det finaste hotell. Även 2:a klass var elegant och sobert. 3:e klass var i enklaste utförande för att möjliggöra en billig överfärd. Klassindelningen behöll man under nästan hela mellankrigstiden, tills 2:a och 3:e klass ersattes av turistklass. Förstaklass och turistklass består än idag på världens kryssningsfartyg.

Svenska Amerikalinjen bildades 1915 i Göteborg. Det första fartyget döptes till Stockholm, det köptes begagnat från Holland Amerika Linien och hette då Potsdam. Trafiken började under brinnande världskrig, och var då inte bara ren nöjeskryssning för välbärgade. På den tiden fanns ett behov av passagerartrafik till New York i Nordamerika. Emigranttrafiken pågick fortfarande och många i Europa sökte sig ett bättre liv på andra sidan Atlanten. 

Freden kom och tiderna ändrades, emigranterna blev färre, men i gengäld tog turismen fart. Många som redan hade släktingar däröver ville åka och hälsa på i Amerika. Nöjeskryssningarna blev vanligare, och reklamen från den tiden lockar med färgsprakande bilder av kända turistmål: New York såklart med sin skyline och Frihetsgudinna, men även Medelhavet och Egypten med exotiska kameler och pyramider. Sydamerika blev i dubbel betydelse ett hett turistmål. Musikalfilmen med Fred Astaire och Ginger Rogers i "Flying Down to Rio" var säkert ett resultat av ökande turistströmmar och drömmar om heta nätter i avlägsna länder. 

Mellan 1915 och 1975, 60 år, seglade 10 Amerikabåtar under SAL:s rederiflagga. Efter ett par tre  decennier av hård konkurrens från flyget så har passagerarna hittat tillbaka till dagens  kryssningsfartyg  som  fått en renässans.

Men kommer det nånsin att finnas samma mondäna stil och "air", lika påkostade inredningar i mahogny och plysch, eller lika vackra och slanka skrov som i S.A.L:s Stockholm eller Kungsholm

På Sjöhistoriska kan du få se en glimt av guldåldern, i montern vid bibliotekets entré.

På Sjöfartsmuseet i Göteborg pågår just nu en stor utställning om Svenska Amerikalinjen: "Amerikafeber" heter den.

Länk till utställningen på Sjöfartsmuset i Göteborg (extern länk) 

RMS Lusitania, 100 år sedan sänkningen.

1915 - Första Världskriget rasar och sveder Europas länder med kulor och krut. Tyskland hade förklarat att alla fartyg med brittisk flagg löper risk att bli sänkta.

På väg från New York i det neutrala USA stävade det brittiska fartyget RMS Lusitania mot England. Det är ett av världens största passagerarfartyg. Hon hade 1960 personer från 25 nationer ombord. Dessutom lasten som kanske var orsaken till sänkningen. Kött, ost, medicinsk utrustning, koppar mm. samt maskinell utrustning(!) fanns listat som last. Fanns hemlig last av vapen och ammunition med? Kontraband? Ja, det fanns det. Men allt har inte blivit helt klarlagt än i dag. Två år efter sänkningen gick USA in i kriget.

Monter i biblioteket om Lusitania

Bibliotekets personal har gjort en monter med fakta, bilder och böcker om Lusitania

 

Det var den 7 maj och lunchtid ombord på Lusitania n��r man siktade Irlands sydkust. Det var bara några timmar kvar från att stiga iland i Liverpool, England.

Samtidigt  kommer den Tyska ubåten U-20 i ytläge också utmed  kusten, fast i motsatt riktning.  Ubåten är på hemväg. Resan ska gå runt Irlands västkust norrut, runda Orkneyöarna och sedan utmed Englands östkust söderut till Wilhelmshafen i Tyskland.

Kl 13.20 ser en utkik i ubåtstornet ångaren Lusitania. U-20 dyker till periskopdjup och kaptenen riktar in sig för torpedskott.

Kl. 13.39 uppfattar Lusitanias utkik att en torped är på väg mot fartyget om styrbord.

Det hörs en skarp knall och blir ett stort vattenuppkast på styrbordsidan. Lusitania är träffad i höjd med bryggan. Strax därpå, bara några sekunder senare, blir det en mycket kraftig explosion. Fartyget rister till och samtidigt börjar den få slagsida. Kapten beordrar att man ska gå i livbåtarna.

Fortfarande med fart framåt börjar skeppet ta in massor av vatten och får snabbt slagsida åt styrbord.

Sedan skär hon under vågorna och går mot botten.
Det har då gått 18 minuter efter torpedträffen.

Den sista luften rusar ur fartyget, som får vattnet att krevera, innan hon slår i botten och lägger sig på styrbordsidan.

763 personer överlevde.
1 197 drunknade

Ett minnesmonument är rest i Cobh (dåvarande Queenstown) på irländska sydkusten. Det var dit det överlevande och döda fördes.

Fakta hämtat från

C-G Wetterholm, Lusitanias undergång.   Stockholm, 2005.

http://www.rmslusitania.info/

Isbrytare stävar in i bokmontern

Isbrytarmonter

Under monterarbetet stävade isbrytarna inne i biblioteket.

Så här mitt i vintern har vi bytt ut böcker och bilder i bibliotekets monter. Efter ett mycket kort grubblande föll valet på våra ISBRYTARE. I dryga hundra år har isbrytare hjälpt handelsfartygen att nå och lämna sina Östersjöhamnar. I och med segelskutornas uttåg och ångfartygens intåg behövde man hålla seglingsrännor farbara hela vintern.

Då kommer isbrytarna till undsättning. De plöjer sig fram med lätthet i isen där andra kört fast. De kan ta fartyg på släp eller bara krossa isen i farlederna så att de blir farbara igen. Ett fastfruset fartyg i isen löper stor risk att skadas och springa läck, till och med sjunka.

Sjöfartsverket har fem isbrytare: Ale, Atle, Frej, Ymer och Oden. 190 cm tjock is bryter Oden som är vår största isbrytare, tillika en internationell kändis som har besökt båda polarhaven på forskningsexpeditioner.

Men isbrytaren Oden i vår monter är bara lite styvt 10 cm, en modell byggd i skala 1:100.

Panamakanalen 100 år

s.s. Ancon i Panamakanalen den 15 augusti 1914

s.s. Ancon (tillhörig kanalbolaget) stävar med stor flaggning

genom Panamakanalen den 15 augusti 1914.

 

Den 15 augusti 1914, för hundra år sedan, invigdes Panamakanalen. Det hade tagit 33 år från det första spadtaget 1881, och egentligen var det obegripligt att fransmännen ens gav sig in i projektet.

Visst är det en kort sträcka mellan Stilla Havet och Atlanten, bara 77 km. Men fransmännen tänkte gräva en kanal i havsnivå, helt utan slussar. De anlitade fransmannen, adelsmannen och exdiplomaten Ferdinand de Lesseps, han kunde ju bygga kanaler och hade gjort succé med Suezkanalen som blev klar 1869.
Nu var det ju inte riktigt samma sak i Panama. Till skillnad från Egypten är det inte platt. I stället låg berget Culebra i vägen, 87 meter högt, och en djungel med tillhörande träskmarker och floder.
Fransmännen hade fått in fjorton olika förslag på hur Panamakanalen skulle byggas (de flesta var förmodligen mer realistiska), men de Lesseps vann med sitt enkla, billiga och skulle det visa sig totalt omöjliga förslag. Med stort hopp om en snar framgång gnuggade aktieägarna händerna.

Med dynamit, grävskopor, mudderverk, billig arbetskraft och en stor dos optimism satte man i gång. Men djungeln var i det närmaste ogenomtränglig och en halvårslång regnperiod om året fick gång på gång jordmassorna på glid. Olyckorna var många. Sjukdomar grasserade bland arbetarna: malaria, gula febern, kolera, alkoholism, självmord mm. Man visste för lite om tropiska sjukdomar och myggornas roll. Tre av fyra som lades in på sjukhus dog.

Efter sex år, 1887, medgav de Lesseps att det nog skulle gå bättre om man byggde slussar. Men då hade pengarna tagit slut och trots de Lesseps desperata försök att pumpa in mer pengar var konkursen ett faktum två år senare. de Lesseps och hans kollega Eiffel (ja, han med tornet) anklagades för ekonomiska oegentligheter och dömdes. Minst 22 000 arbetare dog av umbäranden, och det är förmodligen lågt räknat.

Fast kanalen var ju i grunden en bra idé. Amerikanarna behövde den (militärt) och köpte projektet 1903 för en billig slant. De drog igång med förnyat mod (och nya investeringar) 1904. Nu blev det en annan konstruktion med bland annat en konstgjord sjö och slussar - men man satsade också betydligt mer på arbetarna. Det byggdes avloppssystem, idrottsanläggningar och samkvämslokaler – men färre barer. Myggorna utrotades i det närmaste. Trots detta dog det ytterligare 5 600 arbetare under de återstående tio åren.


Den 15 augusti 1914 var det så äntligen dags för invigning. Pompa och ståt, men tidningarna skrev snopet nog bara notiser, de hade ett världskrig att bevaka.
Ständigt ökande handel från jordens alla hörn och med last på köl kräver förnyelse av kanalen. Nästa år ska de nya slussarna vara färdiga (man hann inte klart till hundraårsjubileet). Dessa slussar kommer att fördubbla mängden transporterat gods genom kanalen.

Panamax som fartygsstandard är död - länge leve New Panamax!

New Panamax fartygsdimensioner (de gamla dimensionerna inom parentes).
366 (294) m längd,
49 (32) m bredd,
15 (12) m djupgående.
58 (oförändrad) m fri seglingshöjd under bron "Bridge of the Americas", (byggdes 1959-1962).

I den fina montern utanför biblioteket har vi just nu bilder och texter om hundraåringen för den som vill se mer.