Samlarna

Bakom kulisserna på Sjöhistoriska

Besök av forskare på medeltida astrolabier

Maria Hernandez studerar vårt astrolabium.

Maria Azucena Hernandez från University Complutense of Madrid undersöker vårt astrolabium, S 1565, från 1329.

I veckan hade vi besök av en forskare på medeltida astrolabier, Maria Hernandez. Hon är före detta fysiker som på senare år studerat konsthistoria. Nu kombinerar hon sina två kompetenser genom att göra en djupdykning i det medeltida astronomiska instrumentet för en doktorsavhandling som skall publiceras 2017. Det senaste året har hon åkt världen runt och tittat på ett femtontal astrolabier och nu var turen kommen till oss och vårt medeltida astrolabium som skall vara tillverkat i Alcalá la Real i södra Spanien 1328 av Ahmed ibn Ali från Asch Scharfi (i Jerusalem) enligt signeringen. Det äldsta kända astrolabiet är tillverkat i Bagdad på 800-talet. Det äldsta kända från Andalusien, där Alcalá la Real ligger, är från 1020.

Närbild av astrolabiet

Vad är ett astrolabium?

Det är ett mätinstrument för framförallt tid. Utifrån kunskap om platsens latitud och mätning mot stjärntecknen lästes tiden ut på astrolabiet. Det finns astrolabier för användning till sjöss och till lands. Detta är ett för landbruk. Det användes bl.a. på universiteten för astronomisk undervisning och på klosten för tidmätning. Även läkarna hade användning för astrolabierna för att fastställa den mest gynnsamma tidpunkt för operationer och dylika större ingrepp utifrån himlakropparnas position och därmed positiva inverkan. Kungligheter hade också gärna ett astrolabium för att uppvisa sitt vetenskapliga intresse. I de islamska områdena hade moskéerna astrolabier för att hålla reda på bönetiderna. Typiskt för de islamska astrolabierna är just bönelinjerna. Vid universitetet i Madras användes det i undervisningen i astronomi. Även kaliferna hade gärna sitt eget astrolabium.

Astrolabiet består av en kantförsedd platta (modern), skivor (tympanon) för projektion från olika latituder, en stjärnkarta (spindeln) för avläsning och en visare (alhidad). Plattan fungerar som en ask för skivorna, ovan på dessa ligger stjärnkartan och på plattans baksida (dorsum) sitter visaren. Allt hålls samman med en genomgående skruv. Mot plattans baksida ställer man in astrolabiet mot himlakropparna med hjälp av visaren och vänder sedan på astrolabiet och läser av tiden med hjälp av spindeln och skivorna, som en "dator". Varje skiva är gjord för avläsning på en viss geografisk ort. Ibland har Astrolabiet endast en skiva, då har ägaren antagligen inte tänkt flytta på sig. Det vanligaste är fem skivor. Vårt Astrolabium har nio skivor, två av dem är blanka för att man på dessa skall kunna rista in latituden för nya orter. Som mest har Maria sett 12 plattor. Vanligen förvarades astrolabiet i en skinnpåse och skivorna i en egen påse. Skulle man förflytta sig tog man med sig den eller de skivor man skulle komma att behöva.
Astronomiska data togs fram och ritningar gjordes på universiteten som underlag för guldsmeder som sedan tillverkade själva astrolabiet. Astrolabiets alla delarna är gjorda i mässing, den produktionen är allt för lite utforskad. Det finns så kallad finmässing och grovmässing. För astrolabierna har finmässing använts. Den var väl lämpad då den tillät gravering och fina detaljer utan föregående upphettning som skulle orsaka okontrollerade rörelser i materialet.

Astrolabiet och dess skivor

Vad går då att läsa ut av astrolabiet?

Skivorna, som är gjorda för olika geografiska platser, talar om var astrolabiet har använts. En av skivorna kan Maria direkt läsa ut är för Toledo, den är blank och ser oanvänd ut och har legat längst ned mot den lika blanka bottenplattan. Ofta har astrolabierna kompletterats under sin användningstid med nya eller äldre delar. Maria väger varje del för sig och noterar att ett par har klart avvikande vikt. En har en helt egen stil, tydligen är den från Mecka. En annan är av en mycket blankare mässingslegering, möjligen en 1800-talskomplettering. Just proportionerna i mässingslegeringen ger en av pusselbitarna för datering. Ju mer zink, ju mer guldlik blir mässingen. Under medeltiden klarade man bara att göra legeringar med upp till 23 % zink. Med tiden har zinkmängden kunnat ökas och ge ett alltmer guldlikt intryck. Även för astrolabier i vår samling har det hänt att man misstagit sig och trott att de varit förgyllda.

Maria visar att på vårt astrolabium har bottenplattan lötts samman med kantringen vilket är en medeltida tillverkningsmetod. De blanka och släta plåtarna är inte valsade utan mycket fint uthamrade! På spindeln ser man den cirkelrunda markeringen man gjort som mall för utsågningen av själva mätdetaljerna. En och annan miss i linjedragningarna och lite kvarlämnade stödlinjer ger astrolabiet en egen identitet. Alla astronomiska uppgifter visar på att astrolabiet är väl uppdaterat utifrån 1300-talets kunskaper. Andra tillverkare tog gärna äldre uppgifter eller kopierade zodiaken. På astrolabiet hittar Maria inga latinska tecken, det måste med andra ord ha använts av muslimer.

Nu väntar vi på Maria Hernandez doktorsavhandling i konsthistoria som hon beräknar lägga fram vid University Complutense of Madrid 2017. Där kommer vårt astrolabium sättas in i sitt historiska sammanhang. Tillverkaren, Ahmed ibn Ali från Asch Scharfi, vars signatur hon stöter på för här första gången, får kanske också få ett ansikte!
Vill du läsa mer om medeltida astrolabier rekommenderar Maria att läsa någon av professor David Kings böcker. Han är, enligt henne, den största kännaren av medeltida vetenskapliga instrument.

Länk till en film om hur ett astrolabium används.

Foto: Anneli Karlsson, SMM

Sjötorps varv

Nyligen fick jag mejl från en kvinna som under sommaren hade besökt Sjötorps varv. Under besöket hade hon börjat tänka på sin farfar som en gång i tiden ägt en ångare på Dalslands kanal som byggts just i Sjötorp. Hon undrade om det möjligen fanns ritningar på ångaren i Sjöhistoriska museets arkiv.

Vi har faktiskt en ganska stor samling med ritningar från Sjötorp. Även några på Dalslands kanalångaren som efterfrågades, men bara linjeritningen. Det finns andra ritningar som ger en bättre bild av hur kanalfartygen kunde se ut. Här är till exempel en ångare för fart på Strömsholms kanal från 1925.

Kanalångare

Det är en särskild historia med hur ritningarna från Sjötorp hamnade på Sjöhistoriska. När varvet lades ner 1976 skingrades mycket av föremål och handlingar. Stora mängder originalritningar slängdes i en container. Men en tidigare anställd på varvet, Ingemar Ramberg, såg ritningarna ligga där, plockade upp dem och tog med dem hem. Flera år senare skänkte han samlingen till museets arkiv. I samband med det fick jag som ganska nyanställd tillsammans med en kollega möjlighet att åka dig och intervjua honom om hans tid på varvet. Även intervjun finns nu i arkivet.