Samlarna

Bakom kulisserna på Sjöhistoriska

Kärt barn har många namn - Stockholmshäxan / The Waterwitch

 

I början av 1800-talet började man experimentera med att driva fram båtar med ångkraft. Det första svenska försöket brukar kallas för Stockholmshäxan. Konstruktören var den till Sverige inflyttade engelsmannen Samuel Owen, men själva namnet Stockholmshäxan användes inte när hon testades 1816. Av samtiden kallas hon ibland The Witch of Stockholm, ibland bara Witch. Samuel Owen själv omnämnde sin försökbåt vid namn endast en gång, i ett brev 1843, och då kallade han henne för ”the Waterwitch”.

I försöken med the Waterwitch testade Samuel Owen med propellerdrift, men lyckades inte få det tillräckligt effektiv, så när han 1818 satte ett nybyggt ångfartyg i trafik fick det istället hjuldrift.

Sjöhistoriska museet har ett par modeller som är rekonstruktioner av hur the Waterwitch kan ha sett ut, ingen av dem troligen särskilt korrekt eftersom det inte finns någon samtida avbildning eller ritning av the Waterwitch. Eller finns det det?

SR 2932

Ritning SR 2932 i Sjöhistoriska museets arkiv.

I arkivet på Sjöhistoriska museet finns en ritning som kan vara en ritning till just Waterwitch. Ritningen är signerad Olof Häggström och gjord 1816. Ritningen visar ett segelfartyg, men på ritningen finns svaga blyertslinjer som markerar en skorsten och propeller. Om man inte tittar riktigt noga på originalritningen så går nästan linjerna inte att urskilja.

Detalj av SR 2932 "... eld- och luftmaskin..." 
Detalj av ritningen med texten: "Ritning till en Skonnert som kommer at Drifvas fram genom Eld och Luft maskin..."

Ritningen bör vara den äldsta svenska ångbåtsritningen. På själva ritningen står ju inget fartygsnamn eller namnet på beställaren av ritningen. Men efter att ha studerat ritningen i arkivet så tror fartygsforskaren Arne Sundström att det är ritningen till antingen the Waterwitch eller möjligen till Owens nästa försöksbåt ”Experiment”.


Riktigt hur det hänger ihop får vi kanske aldrig veta, men fantasieggande är det. Läs gärna mer om Samuel Owen och de första svenska ångbåtarna i Arne Sundströms bok: "Samuel Owen. Teknik- och ångbåtspionjär".   

Gästbloggare

 

-Men, vad är det här!?

Praoeleven Jakob 14 år går runt med mig i museets magasin. Han "jobbskuggar" mig, som det heter, och jag tar givetvis tillfället i akt och ber honom att skriva lite om sitt besök här.

"Det finns en massa roligt i magasinet! Här kan man gå en hel dag, man tröttnar ju aldrig. Jag har kollat på pinnkompass och tubkikare, svärd och en massa gevär. Det finns ett jätte tungt kulgevär för kulor på 22 mm! En hel hylla var fylld med sjömansgrejer, som de har tagit hem från resor. Vi tittade på hajkäkar, jättesnäckor och uppstoppade krokodiler. Man har vita handskar på sig för att föremålen inte ska skadas."

Jakob Levison 8a Gribbygård

 

 

Jakob med krokodil

 

"Nordenskiöldsdagen 1980" - en framtidsvision

 

Hur firade du 100-årsjubileet efter Nordenskiölds resa runt Nordostpassagen 1980? För mig gick det jubileet obemärkt förbi och för flertalet andra också misstänker jag (även om det gjordes en utställning på Sjöhistoriska museet, så helt ouppmärksammat var det inte).

Vegas återkomst SB 1644:1 
Tryck utgivet till minnet av Vegas återkomst till Stockholm. Sjöhistoriska museets arkiv.

 

Men 1880 fanns det enorma förväntningar på vad Nordenskiölds resa runt Nordostpassagen skulle betyda för handeln i framtiden och det genomfördes firanden över hela världen till Nordenskiölds och hela Vegas besättnings ära.  En av hyllningarna var en fest som hölls av Publicistklubben och till denna fest producerades en tidning. Ett exemplar av tidningen har nyligen samlats in till Sjöhistoriska museets arkiv.

2011:010 
Del av tidningens första sida, ur Sjöhistoriska museets arkiv.

 

Tidningen andas storvulen nationalism och manlig hjältedyrkan, men en artikel i tidningen har just rubriken ”Nordenskiöldsdagen 1980” och där beskrivs hur man tror att 100-årsjubileet kommer att firas. Därigenom får vi också en bild av hur man tänker sig Sverige och Stockholm hundra år framåt i tiden och hur Nordenskiölds resa skulle påverka handeln och hela landets framtid. Bland annat tänker man sig att en kanal ska byggas mellan Bottenviken och Vita havet och att en mängd kolonier ska byggas längst ryska ishavskusten:
”… hvilka snart lärde sig öfvervinna klimatets svårigheter och underhöllo en för Amerika, Asien och Europa lika fördelaktig samfärdsel mellan Skandinavien och Nordamerika. ”

2011:010
Det som främst slår mig när jag läser beskrivningen av Stockholm 1980 är att stadsplanen föreställs vara mycket förändrad med nya stora gator och byggnader uppkallade efter Nordenskiöld och andra expeditionsmedlemmar. Men förutom detta omdanande sträcker sig idéerna inte så mycket mer till än att man beträffande kommunikationer kan läsa:
 

”Med långa mellanrum syntes en och annan ballong, men luftseglingskonsten var icke långt utbildad, och man föredrog att färdas i de ångspårvagnar, som genomkorsade staden i alla riktningar…”

I artikeln firar dock hela landet betydelsen av Nordostpassagen, i Stockholm samlas man i Nordenskiöldsmuseet och stämmer upp Nordenskiöldshymnen.

Nordenskiölds resa ledde ju inte till någon förändring av handelslederna. Men i dessa dagar av klimatförändringar så har ju diskussionen om Nordostpassagen tagits upp igen, så vem vet, Nordenskiölds vision kanske kommer att infrias om än på ett helt annat sätt än vad han kan ha föreställt sig.

Plockepinn

 

S 5389

En typ av föremål inom vår kategori "Sjömansarbeten" är sådana här ramar, tillverkade av oändligt många små pinnar, sammafogade helt utan något slags bindemedel; inget lim, ingen tråd. Lika mycket som jag förundras över att de håller ihop, lika mycket funderar jag över förarbetet, tillverkningen av de hundra-, eller tusentals, pinnar i samma nätta dimension. Man är ohyggligt orolig då man hanterar ett sådant här föremål. En enda liten pinne kommer loss och så..... Men förvånansvärt nog är ramarna stabila. Vi har 10 stycken i våra samlingar - ingen har hittills "sprungit läck".

Vi har också betydligt större pinnar, lite tillyxade, lite torra, lite svartnade. I ett enskilt utrymme ligger delar av Elefanten i spillror. Elefanten byggdes 1559 och var ett av Gustav Vasas flaggskepp. Hon deltog i strider i Nordiska sjuårskriget  och sjönk i Kalmarsund 1564. Elefanten var i huvudsak byggd av ek och hade en stor elefant på akterskeppet. På 1930-talet utförde man de första vetenskapliga marinarkeologiska undersökningarna i Sverige på vraket. Man bärgade stora delar av akterspegeln, liksom ett stort gångspel. Spantdelar och bordsplank rekonstruerades till en del av Elefantens kraftiga skrov och var länge utställt i museets källarplan.

Möjligheten att få ihop dessa till en helhet, likt pinnramarna, vore sannerligen en utmaning!