Samlarna

Bakom kulisserna på Sjöhistoriska

Överraskning vid fjärrlånad bok

Jag tror en del låntagare blir överraskade av våra böcker ibland.

Det händer att vi får låna ut böcker på tyska. Inget konstigt i det. Vi har ganska många tyska böcker som tillförts biblioteket genom åren, främst förra delen av 1900-talet. Därefter har det glesat ut märkbart till förmån för de engelska.

Som i detta fall när någon hittar en boktitel i Libris på tyska och tänker, den vill jag läsa. Boken beställs genom bibliotekens fjärrlånesystem. När vi fått beställningen packar vi boken ordentligt i wellpapp och skickar den med posten ut i landet.

Det känns bra att låna ut böcker ur vår stora nautiska samling. Vi är liksom med i forskningssverige, vi finns på kartan. Och tänk att det finns intresserade låntagare som vill läsa tysk facklitteratur.

Lite överraskad blir jag då nyss utlånad bok kommer i retur två dar senare. Posten jobbar effektivt i detta fallet. Det verkar som att det var en snabbläst bok eller kanske mer troligt - det är ingen som läser frakturstil längre.

 

 

Vackra små öronskydd

Öronskydd av bärnsten

På en hylla i föremålsmagasinet ligger det en liten rund plåtask, bara ett par centimeter i diameter. I den har det legat ett par pyttesmå bärnstenar med handtag i form av ankare. Numera ligger där bara en kvar. Bärnstenen är spräckt och några smulor av den andra ligger bredvid. De benämns ”öronskydd” och är från första världskriget. Museet fick dem i gåva 1932 av en före detta artilleristyrman. Så små, så vackra! Men hade var man sådana?  

 Jag undrar varför de små öronskydden är tillverkade av just bärnsten. Bärnsten ansågs förr skydda mot trolldom och onda makter och var bra mot sjukdomar som gikt, hysteri och magont. Avgjorde det materialvalet? Man kan koka bärnsten och därmed pressa ihop, forma den. Kanske var det därför materialet passade?

 Jag hittar uppgifter om att bärnsten kan lindrar halsont, förbättra korttidsminnet och vara bra mot depression, ångest och balansproblem i innerörat. Den anses därmed häva sjösjuka. Självfallet kan en artillerist behöva både värmas, lugnas och stilla sin sjösjuka invid sin pjäs.

Det sägs att gamla tiders artillerister resonerade att ”man vänjer sig vid smällarna med tiden”. En kollega på Marinmuseum berättade att när han började som värnpliktig på KA 2 berättade de äldre officerarna att de inte hade fått ha hörselskydd när de sköt kanon. Istället blev deras öron utsatta för en tillvänjningsövning. Det gick till så att de fick gå närmare och närmare kanonen när den avfyrades. I början gjorde det ont men sedan ska det tydligen ha gått alldeles utmärkt att stå precis intill pjäsen.

Kanske just denne artillerist hade en omtänksam släkting som skaffade och skickad med honom dessa fina av bärnsten. Med just ett ankare på. Gåtan förblir olöst. Berätta den som vet mer! När etablerades hörselskydd inom försvaret?

Marinmuseum har ett par hörselskydd av glasdun från 1960, vilket inte låter så bra i mina öron. Jag vet ju hur det kliar på händerna då man byggisolerat och slarvat med handskar. I instruktionerna till glasdunet står det ”Använd en så stor tuss av hörselskyddet, att den lätt kan tagas bort. För små tussar äro svåra att avlägsna ur örat”. Detta låter ju förnuftigt och självklart. Kanske jag ändå föredrar glasdunet framför de pyttesmå bärnstenarna. Tänk om ankaret lossar från bärnstenen då man ska dra ur den. Då kan man behöva använda sig av Marinmuseums ”slyngor” eller öronslevar avsedda för öronkirurgi.

Stockholmsbilder i arkivet

I arkivet på Sjöhistoriska museet finns faktiskt en hel del konst. Av gammal tradition hamnar teckningar, litografier och annat konsttryck i arkivet om det inte är inramat. Har det ram räknas det som föremål. Uppdelningen är förstås rent praktiskt betingat, oramade teckningar förvaras på samma sätt som en ritning, men det är ju inte helt lätt att förstå för en utomstående.   

Här har jag valt ut några exempel på Stockholmsmotiv i samlingen.

Äldre teckning över Stockholm

"Utsigt i Stockholm från norra Mälarsidan."

Konstnären heter G. W. Palm och levde mellan 1810-1890. Efter flera år utomlands återvände han till Stockholm 1852. I konstnärslexikonet Amanda står det om honom att han målade: "gatuvyer från Lund, Stockholm och Visby i vilka han godtyckligt placerade in byggnader från olika håll." Man kanske därför inte ska lita helt på hans återgivning, men bilden där man ser höskutor och ångslupar och ett myller av människor längst kajerna ger ändå en bild av ett svunnet Stockholm.

Gammal Stockholmsbild

“Vue general de la ville de Stockholm Capital Royaume de Suede."

Fransk titel på ett tryck som arkivets accessionskatalog uppger är från 1700-talets början, "efter Braun-Hogenbergs verk på 1570-talet." Man ser de tre kronorna på slottet och kan säkert identifiera en del andra byggnader om man försöker.  Om man tittar på bilderna av Stockholm i Braun-Hogenbergs verk som hette "Civitates Orbis Terrarum" så är detta tryck inte särskilt likt. Ganska mycket konstnärlig frihet måste ha varit inblandad.    Vy över Stockholm

Utsikt över Stockholm från Mosebacke. Östra delen.

Verket är odaterat, men 1800-talets första hälft är väl troligt. Den här bilden är troligen ganska korrekt, om man närmare studerade vilka hus som avbildas och när de byggts skulle man säkert kunna få fram en bra datering. Det är gott om segelfartyg, men inga ångbåtar vad jag kan se.

Det finns många fler Stockholmsmotiv både i arkivet och i vår konstsamling. Botanisera gärna själv i vårt webbsök.

Sjöhistoriskas sök i samlingarna 

Uppgifter om G W Palm (extern länk)

Stockholmsbilderna i Civitates orbis terrarum (extern länk)