Samlarna

Bakom kulisserna på Sjöhistoriska

Svenska flottans födelsedag

 

Lavering av Jacob Hägg, örlogsfartyg

Den 7:e juni 1522 brukar räknas som den svenska flottans födelsedag. Då anlände till Slätbaken de fartyg som Gustaf Vasa köpt på kredit i Lübeck för att använda i striderna mot danskarna. Marinmålaren Jacob Hägg, som gjorde många konstverk med rekonstruktioner av historiska händelser, kunde förstås inte motstå detta motiv. Kanske är det inte helt realistiskt att tänka sig att de i verkligheten kom för fulla segel och så tätt i den trånga Slätbaken, men det blir en imponerande rad fartyg på bilden.

I täten ser vi Lybske Svan (svanen från Lübeck), ett fartyg som bara tre år senare skulle förlisa utanför Öland. Ett ganska dyrbart inköp alltså. Innan förlisningen hann Lybske Svan bland annat vara med om erövringen av Stockholm 1523.

 

"En riktig sjöhistoria från världskriget 1916-1918"

Det är så roligt att få respons på en bloggtext man skrivit! I maj 2011 skrev jag om den tremastade barken Antons öde. Anton gick till botten 1918 efter att ha blivit beskjuten och sedan uppbränd av en tysk ubåt utanför Norges kust.

Jag blev kort därefter uppringd av en dam med anknytning till Antons siste kapten. Följande framkom: Målningen är alls inte av okänd konstnär, utan det kaptensnamn som står på den "Anton Capten B. J. Rifve 1917" är i själva verket också signaturen. Kaptenen ombord målade alltså av sitt skepp själv. I vår konstsamling har vi många s.k. "kaptenstavlor". På dessa angavs ofta kaptenens namn utöver konstnärens signatur. Därför antog vi inte att kapten Bernhard Jönsson-Rifve i detta fall även var konstnären. Men denna tavla målade Bernhard i London 1917 då de låg fast där med Anton under andra världskriget. En likadan tavla lär hänga hos hans barnbarn. Och Antons loggbok finns hos en av hans söner.

Porträttfoto av kapten Bernhard Jönsson-Rifve, okänt år               Bernhard Jönsson-Rifve och Anna Rosenström, bröllopsfoto?

Kapten Bernhard Jönsson-Rifve föddes i Mölle den 21 augusti 1874. Senare bosatte han sig i Kalmar, där han tillsammans med frun Anna fick fem barn. Den yngste sonen hette Sigwall och han bevarade den historia som Anton Bernhard i efterhand skrev ned ur minnet, "En riktig sjöhistoria från världskriget 1916-1918". Detta handskrivna dokument har min uppgiftslämnare efter bästa förmåga skrivit rent på skrivmaskin och nu sänt mig. Den är en tiosidig vittnesskildring skriven av kaptenen själv, vari han kallar sig själv just "kaptenen". Jag får reda på följande:

Innan kriget hade Anton seglat över alla världshav under olika flagg och olika rederier, men 1916 gick hon sin första resa under det sista rederiet, med trälast från Norrland till Hull och med kocks från Hull till Oslo. Det var här i Oslo, under sommaren 1916, som vår historieberättare tog över som kapten. "Styrman ombord var en gammal sjöbuss, likaså stuverten som seglat med Anton i 13 år, under 4 kapteners befäl. För övrigt var besättningen unga raska pojkar. Fartyget förde 15 mans besättning, Anton var ett ståtligt skepp när det var uppmålat."

Foto av besättningen på Anton, okänt år

I vårt fotoarkiv finns fem besättningsbilder från Anton. Denna är tagen av okänd fotograf okänt år. Men nog ser kaptenen i mitten ut att vara Bernhard Jönsson-Rifve? På ytterligare en av bilderna ser Bernhard ut att vara kapten. Där sitter Nils Ferlin med i besättningen och bilden finns med i min förra blogg om Anton.

I många textrader berättar Bernhard först om hur de seglade över till London och parerade flytminor vid Themsens mynning mitt under brinnande krig 1916. Där blev de liggande under ett år, eftersom Tyskland förklarade undervattensblockad över hela Nordsjön. Rederiet beordrade Anton att ligga kvar i West Woolwich från februari 1917 till februari 1918, ett helt år!

Även färden tillbaka över Nordsjön blev strapatsrik med ankarkättingar som brustit, stormar, tjocka och minfält. Väl tillbaka blev Anton liggande utanför Kragerö. Varje dag rapporterades det om tyska ubåtar, som längs med norska kusten sökte fartyg med destination England och det gjorde det svårt att komma iväg igen på återresa till London.

Men så kom dagen då man bestämde sig för att ge sig av. Men bara ett knappt dygn skulle förflyta innan Anton hade seglat färdigt för gott. Här följer ett långt citat, för detta ska kapten Bernhard Jönsson-Rifve med egna ord få berätta om. Det är lite långt, men läs denna ögonvittnesskildring! Mot slutet blir det näst intill poetiskt då han beskriver natten i livbåtarna.

Jag har renodlat texten lite, den innehåller få punkter och jag har moderniserat ord som gingo till gick etc. för att det ska bli lättare för fler att läsa texten. Och kom ihåg att "kaptenen" är hans själv.

"Rätt som kaptenen och andrestyrman gick och språkade varskodde rorsmannen att någonting liksom fräste till i vattnet tvärs i lovart av Anton. Då med detsamma varseblev kaptenen och andrestyrman en torped som just hade passerat rodret på Anton och (...) styrde rätt tvärs Antons kurs. Kaptenen varskodde styrman, kallade alla man på däck som satte fart och i detsamma dök en ubåt upp ett par skeppslängder från Anton på lovarts låring. Kaptenen sade till styrman, stryk flaggen på halv (stång), sätt undan flaggaffeln. I det samma tog kaptenen kikaren för att se om ubåten möjligen hade någon signal, men där syntes intet annat än 3 á 4 man vid kanonen och 3 á 4 man på bryggan.

Med ett nu hördes skarpt skott. Kaptenen kastade kikaren och ropade till: "Gör livbåtarna i ordning!" De hängde i dävertar, utsvängda med brokar runt. Samtidigt hjälpte kaptenen rorsmannen att lägga över rodret, så fartyget föll runt vinden, så det blev back i alla segel och farten blev stopp.(...)

Sedan vi kom i båtarna låg ubåten nära och befallde att pappren skulle hivas ombord till kapten, vilket skedde. (...) Efter flera försök lyckades det att Antons kapten tog ett skutt just då ubåten var uppe på sjön och två man av ubåtsbesättningen passade på och hugga kaptenen, en i var arm, det hjälpte honom upp på ubåtens däck vid bryggan.

Antons kapten var så kallblodig som han kunde vara. Det första han blev frågad var vad språk han talade, då svarade han svenska och engelska. Då började chefen föra förfrågningar på svenska, om vi visste att vi var 20 mil inne i blockadzonen. Ja svarades. Därefter hade officerarna en liten överläggning och därpå yttrade chefen sig att Anton skulle brännas. Då protesterade kaptenen och tyckte att Anton var byggd i Bremen och det var synd bränna den. Det tar vi inte hänsyn till, svarades.

Först var det tal om att ubåten skulle ta Antons livbåtar på släp mot Hanstholmen, men Antons kapten tyckte då att det var kortare väg till norska kusten än till danska, varefter chefen bestämde att vi skulle själva segla båtarna mot närmaste land.

Därefter frågade chefen om vi hade tillräckligt med proviant i livbåtarna. Då svarade Antons kapten att vi har den vanliga nödrustningen. Då biföll chefen att vi fick lov att gå ombord och ta mera proviant och kläder med oss i båtarna. Då förde vi med oss en officer och två matroser ombord på Anton, vilka hade med sig två brandbomber, som skulle placeras på Anton för att den skulle brännas. (...)

Efter livbåtarna kommit långsidan Anton, sprang en del av Antons besättning ombord och tog så mycket proviant som kunde åtkommas samt kläder och kastade i livbåtarna. Tyskarna t.o.m. hjälpte till att bära ut. Efter ca 15 minuter varskodde officeren att nu var det tid att vi måste lämna Anton. Nu måste några av Antons folk hjälpa tyskarna att få ut Antons gigg, vilken de skulle använda för återvägen till ubåten.

Därefter lämnade Antons livbåtar från Antons sida och började iordninggöra båtseglen för den 90 mil långa färden till Norska kusten. Klockan var ungefär kvart över tio på kvällen då vi lämnade det ståtliga fartyget Anton för sista gången. --- Fartyget låg och drev med back i alla seglen. Så snart livbåtarna satt på sina segel sattes kursen på Norska kusten---. Vinden hade mojnat av så båtarna seglade med en fart ca 3 knop. Efter en god halvtimmas tid (...) började fyrverkeriet. Nästan med ett efter det började antändes hela riggen och seglen och ett fint rykande tilltog. Om vi haft en kamera i båtarna.

Vi fortsatte vår seglats, samtidigt som vi beskådade det ståtliga fartyget försvinnande i eld och lågor och till sist efter ca 1 tim. tid, försvann det -----och så var Antons saga all. Botten sjönk naturligtvis och står ännu kvar och många fiskares linor fastnar ofta i det förtärande skrovet. Natten var klar och stjärnor och månen satt jämnt och lyste på oss. I den ena båten fanns ett dragspel, som drogs på rätt så länge under kvällen, för där fanns intet precis några sorger för tillfället, utan tvärtom, besättningen fröjdades över att torpeden missade, likaså projektilen som hade siktats mot stormasten, men gått igenom understa stormastseglet. Hade nämnda pjäs träffat masten hade naturligtvis kanske många av besättningen slagits ihjäl av den nedfallande riggen. Men ändå värre hade blivit om torpeden ramat, då hade vi kanske alla gått till förgängelse.(...)

Natten förflyter lugnt för männen i livbåtarna. En ubåt siktas akteröver, blir liggande i övervattensläge för att likt en nyfiken säl snart försvinna i djupet igen.

"Livbåtarna seglade ibland så nära intill varann att vi kunde samspråka och på morgonstunden började den som kunde draga på dragspelet att utgiva sina morgondrillar. En och en annan fiskmås sågs ibland flygande över oss då nu vinden friskade i. Allt eftersom solen steg högre började även sjön att visa sig rätt så vit i kammarna."

Vid sjutiden på morgonen träffade båtarna på några svenska fiskebåtar. De fick då höra att det var ca 40 mil till Kristiansand. Några var nog sugna på att be om lift, men kapten Rifve avrådde, eftersom sjön var ganska hög och han ansåg att det vore riskabelt att äntra fiskebåtarna. Man seglade således vidare i sina livbåtar och började skönja land vid middagstid. Några mil öster om Listerby klev man så småningom iland på sandbankarna. Där fick de hjälp med telefonsamtal till konsulatet i Farsund och därpå lots ut genom skärgården igen för att ta sig dit. I Farsund mottogs båtarna två timmar senare av konsuln och hundratals människor på kajen som lyckönskade dem. Därifrån visades de till ett hotell, kvällsvard och därefter välförtjänt vila.

"Kaptenen satt själv till rors i ena livbåten i 19 timmar så han blitt allt bra krokig i knäna, men efter en god vila blev det bättre."

Dagen därpå fick kaptenen och styrman skriva ned hela händelsen för publicering i Journalen Skeppsboken. Hela besättningen fick också nya kläder och skor, "nya riggar från topp till tå". Efter diverse juridiska redogörelser kom de den tredje dagen till Oslo, där de fick hemresebiljetter och matpengar. "Samma dags afton skiljdes vi åt och försvann var och en sin väg på tågen. Därmed var Antons historiska slut."

/BEFÄLHAVAREN

Tidigare bloggen "3-mastade barken ANTON".

s/s Victoria som ädel modell

silvermodell av s/s VICTORIA

Denna glittrande modell föreställer Waxholmbolagets ångfartyg s/s VICTORIA. "VIRAN", som hon lär ha kallats i de inre kretsarna, blev med sin svanstäv en känd profil i skärgården då hon dök upp 1881 som en av de första vita skärgårdsbåtarna. Hon byggdes året innan på Bergsunds Mekaniska Verkstads AB i Stockholm.

Carl Ludvig Alexander Lindberg var född 1873. Vid 18-års ålder fick han tjänst på Waxholmsbolaget. Där arbetade också en flicka som restauratris ombord på VICTORIA och 1920 lyste det mellan henne och Carl, som då var styrman ombord. I lysningspresent fick de bland annat denna modell från klädeshandlaren Frans Ligner på Västerlånggatan i Stockholm. På en silverplakett på träsockeln står ingraverat: "19 10/2 20. Från Farbror Frans". Förmodlingen var alltså Frans Carls farbror i bemärkelse släkting, inte vilken farbror som helst. En synnerligen tjusig och flott lysningspresent.

Modellen är byggd helt i silver. Namnvimpeln är av silver, liksom flaggan i aktern. Den är monterad på en vackert ärgad kopparplatta med imiterade vågor. Modellen är drygt 20 cm lång. Silverstämplarna berättar att den är tillverkad 1920 (S7) av C G H (Hallberg).

Carl arbetade kvar på VICTORIA till 1943. 10 år senare skrotades den vackra ångaren.

 

 

Sjösättning i rapidfart!

sida ur tidning Tidning för idrott 1914

Sjösättningshelgen är en stressig helg. Många timmars slit går åt för att få båtklubbens båtar i sjön. Vad skönt det vore om det gick lite lättare. I bibliotekets exemplar av "Ny tidning för idrott", årgång 1914 nr.24-25, råkade jag på en passande bild. Däri kan man se den påhittige skotten Mr. Leslie Lambert och hans lilla hund sjösätta sin "hydrocar". Det hela torde ha gått på ett par röda sekunder. Fordonet verkar varken ha propeller eller roder utan tar sig fram på hund- och kattsims sätt. Där bak spinner hjulen och där fram svänger de.

Bilden fick illustrera notisen om tillsättandet av en kommitté inom Kungl. Automobilklubben, KAK, nämligen den om det skulle bildas en avdelning för motorbåtar. Året därpå 1915 bildades Kungl. Motorbåtklubben, KMK. Snart jubileumsdags alltså.

Tidning för idrott.

Tidning för idrott, 1881-1899 ; forts. Ny tidning för idrott, 1900-1919.

Framsida av Tidning för idrott

Nu är vår if-båt i sjön!

Den IF-båt som under våren kommer att registreras i Sjöhistoriskas båtsamling gick i sjön i lördags. Maritimas samlingsavdelning representerades av undertecknad tillsammans med fotograf Anneli Karlsson och arkivarie Eva Hult.

Eftersom jag tycker det är så kul med sjösättning anmälde jag mig som volontär i arbetslaget. Att få vara med och sjösätta båtar på en gammal, traditionstyngd båtklubb som SS Gäddviken känns som en stor ära. Arbetssättet är unikt och något som egentligen borde K-märkas tillsammans med hela klubben.

 

Eva hjälper till med sjösättning

Säkerhetslinor ska fästas mot stöttningen, om utifall...

SS Gäddviken ligger inklämt på en smal landremsa nedanför Finnberget och det går inte att nå varvsområdet med bil. Det är alltså nödvändigt att båtarna flyter för att de ska kunna flyttas därifrån. Till klubben kommer man landvägen på långa, branta trappor och konditionen får inte vara alltför klen om man ska orka ta sig uppför trapporna efter en lång dag. SSGs läge i Svindersviken kan idag ses som en stor fördel för klubben eftersom det är i stort sett omöjligt att exploatera området med bostadshus. Markbiten nedanför klippan är helt enkelt för smal och vattnet utanför är "bottenlöst". När man försökt påla för bryggor utanför stranden nåddes aldrig botten trots tre telefonstolpar på varandra. Att bygga hus där skulle bli ett mycket kostsamt företag.