Samlarna

Bakom kulisserna på Sjöhistoriska

Bilder med bibliska motiv från Södra Sverige


 


Två tavlor med bibliska motiv i en nautisk samling! Varför det? Den första bilden ovan visar Jesu liv från födelse till korsfästelsen. Den andra är en serie på 15 bilder som visar själva korsfästelsen. På bildernas baksidor står antecknat: "Denna plansch har legat i sjön på ångf. Södra Sverige År 1896 och 1897 i 18 månader vid Franska Stenarna."

Där fick vi svaret. Men hur hamnade Södra Sverige där då?

Ångfartyget Södra Sverige byggdes på Bergsunds varv i Stockholm 1871 och gick runt just södra Sverige, mellan Stockholm och Göteborg med tillägg längs vägen i Västervik, Oskarshamn, Kalmar, Karlskrona, Ronneby, Karlshamn, Ystad, Trelleborg, Malmö, Landskrona och Helsingborg.

Efter en omfattande ombyggnad 1895 gör hon en provtur till Dalarö. På väg upp mot Stockholm igen går hon på grundet Franska Stenarna (ett ökänt grund! Hon är inte ensam om att grundstöta där. Men det tar vi i en annan blogg). Hon håller full fart över grundet och tuffar vidare, men man inser ganska snart att fartyget behöver överges. Alla ombord klarar sig och fartyget sjunker till 56 meters djup.

Två år senare lyckas Neptunbolaget bärga Södra Sverige och hon bogseras in till Stockholm. Hon renoveras rejält för 150,000 kronor 1897 och sätts åter igen in på gamla rutten Stockholm, Västervik, Oskarshamn… och så vidare.

Förutom en potta och lite andra föremål från Södra Sverige har vi en riktigt fin modell av själva bärgningen, som nog sågs som ett mästerstycke då den skedde. Den står i låda i magasin för tillfället och finns inte så bra fotad. Den får ni kanske se en annan gång!

 


Foto av Södra Sverige ur Sjöhistoriskas fotoarkiv. Fotograf okänd.

När galjonsbilderna var som störst

Galjonsbilden heter just så eftersom de utsmyckade galjonen, förstävens utbyggnad. Under olika perioder har de växlat i utseende, storlek och placering. Allra störst var de under slutet av 1700-talet, alltså under skeppsbyggmästare af Chapmans högtid.


Det här är VLADISLAFFs galjonbild från 1783 i vår minneshall. Den är över fyra meter hög och man behöver lift för att damma av den som ni ser att jag gör på bilden.

De här stora galjonsbilderna kunde till och med inverka på skeppens seglingsegenskaper. Det hände därför att man högg dem i ett lättare träslag som alm och bok, vilket i sin gjorde att de inte stod emot röta och slitage lika bra och slets snabbare. (Under 1600-talet hade man använd ek, som ju står emot väta och torka mycket bättre.)

Som tur var valde man furu till många galjonsbilder från 1780-talet, vilket både är lätt och relativt hållbart. Det var då många av våra svenska linjeskepp och fregatter byggdes. Man insåg värdet i bildhuggarnas arbete och tog ofta galjonsbilderna till vara efter att ett skepp utrangerats.

DYGDEN var ett av dessa linjeskepp med galjonsbild byggd av furu. Det exploderade och sjönk utanför Karlskrona 1793. Man bärgade då galjonsbilden och satte den på ett nytt skepp tre år senare. Det skeppet hade man tagit från Ryssland i slaget vid Hogland 1788. Den fick en sköld med bokstaven U (V) för VLADISLAFF, skeppets namn. VLADISLAFF är utan tvekan museets största galjonsbild!

En spännande greve i arkivet




Jag tänker här göra en presentation av greven och konstnären Louis Sparre (1863-1964) som vi har etsningar och kolteckningar av i Sjöhistoriska museets arkiv.

Louis Sparre var tillsammans med sin hustru Eva, född Mannerheim,  en av pionjärerna inom den finska konstindustrin. De grundlade den legendariska fabriken Iris i Borgå som under några år kombinerade konstnärlig formgivning med industriell tillverkning. Bland annat inreddes sex rum i Leo Tolstojs villa i närheten av Viborg.  Sparre är kanske mest känd som den designer som inspirerad av Arts and crafts rörelsen I England lanserade jugend i Finland. De båda formgivarna Eva och Louis Sparre hade också  den så kallade Konstindustriella ritbyrån tillsammans tills paret 1908 flyttade till Sverige.



Var finns då sjöfartskopplingen? Jo, efter att hans italienska mamma tidigt avlidit fick Louis Sparre som barn bo hos sin farmor i Karlskrona.  Där lockades han tydligen av livet till sjöss och blev kadett på korvetten Eugénie. Men hans konstnärliga intressen lockade ännu mera och snart gick han på konstskolor i Stockholm och i Paris. I Paris umgicks han flitigt i den svenska konstnärskretsen och verkar ha blivit särskilt god vän med den jämngamle Anders Zorn. Där träffade han också den finske konstnären Akseli Gallen-Kallela - och det var Gallen-Kallela som lockade Sparre till Finland där han alltså kom att gifta sig och bo under många år.

I vårt arkiv har vi tolv etsningar och tolv kolteckningar som Louis Sparre har gjort.  Etsningarna gjorda på 1920-talet har han själv skänkt till museet någon gång på 1930-talet, och som motiv har de olika delar av Stockholm med byggnader, vatten och fartyg. Kolteckningarna verkar vara gjorda senare och skänktes hit 1944 av Föreningen Sverige Sjöfartsmuseum i Stockholm. Motiven är från Färöarna, New York, Nordkap med flera ställen samt visar också diverse fartyg.

När Louis Sparre gick bort 1964 var han 102 år gammal. Då hade han hunnit med en hel del. Han hade öppnat ett eget galleri, gjort många resor, bland annat med Anders Zorn till Egypten 1912 och samma år var han medlem av svenska fäktarlaget vid Olympiska spelen i Stockholm(!). Han var ordförande i Grafiska sällskapet och i Konstnärsklubben.


Världens första LNG-drivna fartyg i modell




I höstas beställdes en ny fartygsmodell till Sjöhistoriskas samlingar. Det är en modell av världens första LNG-drivna fartyg, cementfartyget GREENLAND. Fartyget levererades i december 2015 från holländska varvet Ferus Smit till JT Cement. I första hand ska det frakta cement från norra Tyskland till Danmark, Sverige och Norge.

GREENLAND drivs med en gasdriven motor som tankas med flytande naturgas (LNG, liquefied natural gas). Kyler man ned naturgas övergår den till vätskeform och krymper avsevärt i volym. Därmed kan LNG transporteras som vätska i fartyg eller tankbilar. Eftersom det ännu inte går att bunkra LNG överallt, liksom tankarna behöver vara mycket stora, behöver maskineriet kompletteras med en MGO-driven motor (Marine Gas Oil).

Även lasthanteringssystemet på Greenland är speciellt. Lossning sker pneumatiskt (med tryckluft) via en eller två slangar mellan fartyget och en mottagningsenhet på land. Detta gör lossningskapaciteten hög; 500 ton/timme.

Övergången till LNG inom sjöfarten ger stora vinster för ekonomin, men framför allt för miljön. LNG kallas framtiden bränsle och kan hjälpa oss att göra sjötransporter mer hållbara för framtiden.

GREENLAND har under hösten och våren byggts av modellbyggare Victor von Sabsay i Estland. Vi tackar museets vänförening Sveriges Sjöfartsmuseum i Stockholm (FSSS) för att de möjliggjort inköpet av GREENLAND.

Sjöröveri - Sjöhistoria - Smådalarö

En kryptisk rubrik. Jag börjar med att berätta att de senaste tjugofem åren har Sjöhistoriska museet haft flera utställningar om sjöröveri. Jag minns så väl den första från början av 1990-talet när vi med inspiration från en stor sjörövarutställning på National Maritime Museum i Storbritannien, gjorde en utställning som var del av det nyväckta intresse för ämnet som sedan Hollywoodfilmerna om Pirates of the Caribbean spädde på.

Jag har själv läst, skrivit om och funderat över de klassiska samtida källorna om piraterna i Karibien och på Atlanten under 1600- och 1700-talen, samt läst flera forskare som skrivit om dem och om sjöröveri på andra ställen i världen.

I vårt arkiv på Sjöhistoriska museet finns inget omedelbart anslående om sjöröveri men vardagsliv är nog så spännande och har egentligen alltid intresserat mig mera än det spektakulära.  Och det finns faktiskt en koppling mellan sjöröveri och en bonde på Smådalarö gård på 1800-talet som skrev en arbetsjournal som vi har i arkivet på museet. Historien lyder:

Anders Berg (troligen var det han) skrev arbetsjournaler om sitt jordbruk på Smådalarö gård i Stockholms skärgård under åren 1815-1834. I noteringarna kan vi dag för dag följa hur arbetet bedrevs. Varför inte läsa om några dagar i augusti för tvåhundra år sedan:

7 augusti 1817

Winden S.W. Hafv Klar Luft, Fortfarande Gödsel Körning samt Tredning. Ock Löfv Görning – Storbåten Lasse af Byrström Förd seglade till Fjellong För at företta slåtter På Höss, kjerret äfven Reste Capitaine sjelf Med För at Besi De der varande nya uppTagen (Anteckning i marginalen: Skep.Ekman Storbåten Beata Seglade til stan Efter Gödsel. LöfGörningen Börgades).

15 augusti 1817

Winden S.W. Mulit ock Regnacktigt. Förmiddag sådes, Efter Klarnad Luft såddes Hela dagen Med alla Dragare ock folk. Byrström seglade til Staden Befracktat med Segel (Anteckning i marginalen: Rågsåing)

25 augusti 1817

Winden S.O: Med Regen ock Töcken. Tröskades Mot aftonen. Hemkommo Begge storbatarna Från Stockholm med Gödsel. (Anteckning i marginalen: Gardissten Jan Lundell kom til Gården at Arbeta)

27 augusti 1817

Winden S:O. Klarnadt Luft. På Grenö Förettades med snesning Af kornet samt vid gården Bärplockning, Tredgårds Mestaren skickades til Stan (Anteckning i marginalen: Storbåtarna Seglade til Staden)

Visst sätter de kortfattade anteckningarna fantasin i rörelse! Smådalarö var en rik gård. Anders Berg övertog gården från sin morbror Carl Peter Blom som var en sjöman från trakten som blev en förmögen man (här ovan den 7 augusti kallad Capitaine).


Ur arbetsjournalen/dagboken från Smådalarö gård. (1977:612:2-5 )


Det finns många historier om kapten Blom. Han blev tidigt skeppare på eget fartyg och gjorde många resor på Medelhavet och längre bort än så. Under en tid arbetade han för Västindiska Kompaniets räkning och seglade på traden Stockholm- Gustavia, huvudorten i den svenska kolonin Saint Barthélemy i Västindien.

Han deltog i kriget mot Ryssland 1788-1790 som huvudsakligen var ett krig till sjöss. Svenska flottan fritog då femtiofyra turkiska krigsfångar från rysk fångenskap och Blom fick i uppdrag att på sitt skepp återbörda fångarna till sitt hemland.

Det lyckades tydligen väl efter en farlig färd. De nordafrikanska så kallade barbareskstaterna som tillhörde det osmanska riket sysslade med sjöröveri och europeiska stater (som också de för övrigt drog in pengar på sjöröveri), skänkte dyrbara gåvor för att blidka länderna att inte överfalla de europeiska skeppen. Blom hade fått med sig sådana gåvor och också återbördandet av fångarna var förstås ett led i att ha bra relationer. Kapten Blom gjorde goda förtjänster. Skärgårdsborna kallade honom för ”sjörövarkaptenen”. Man ansåg att en så stor förmögenhet på så kort tid kan bara förklaras med eget sjöröveri.



"Sultan Mahmuds II:s namnchiffer” är en handling som länge funnits i Sjöhistoriskas arkiv. Handlingen ger tillåtelse åt en svensk kapten Karl Fredrik Böst att med sitt skepp Anna Maria bege sig till Svarta havet utan last. Undertecknat ”Givet i medio av den heliga månaden Schawwal år 1245 (muslimsk tideräkning). Konstantinopel. MAHMUD." (2007:012)


På Smådalarö gård finns i dag restaurang, hotell och konferensverksamhet. Det var kapten Blom som lät bygga det stora stenhuset. Det stod färdigt år 1810.

Delfiner i sikte



En oljemålning på papp visar barkskeppet ORIENT. En söt, lite naiv målning där en text nedtill berättar om vad som händer:

"Man harpunerar springare ombord å skeppet "Orient" kap. A.G. Fernell, på resa från East London till London, vid ön Corvo (Azoriska)".

Resan skedde i maj 1895 och färden måste ha gått från staden East London i östra Sydafrika, eftersom den går via Azorerna.

Två män står i fören och framför båten hoppar nio stycken delfiner. "Springare" är i det här fallet sadeldelfiner, den vanligaste delfinarten. Den finns i stort sett över hela världen. I Nordsjön till exempel. Den kan alltså ses på västkusten, men det är inte så ofta den går in i Skagerack. I Östersjön ser man den väldigt sällan, men det händer faktiskt!

I augusti förra sommaren sågs en sadeldelfin i Öresund norr om Ven. Djurskötare och havsbiologer på Öresundsakvariet i Helsingör blev glada och kunde både snorkla och åka gummibåt med den en hel timma. Några dagar senare sågs den inne i Helsingborgs hamnbassäng innan den vandrade vidare längs den skånska kusten. Härligt och lite exotiskt!




Lite om förgyllda ramar


Många av våra målningar har vackra ramar, vars skick tyvärr ofta skämmer helhetsintrycket. Ramarna får ta smällarna vid fel hantering och förvaring och bitar av ornament saknas inte sällan. Se på denna målning. Den föreställer passagerarfartyget LULEÅ och är målad av Gösta Severin 1884. Men se närmare på ramen denna gång, från den eklektiska perioden runt förra sekelskiftet (1800/1900) då man blandade alla möjliga stilar från olika tidsåldrar. På ramen ser man åtminstone fem stilperioder: den yttersta ramen består av ornerade lagerblad. Innanför den en ram av akantus och därinnanför ett pärlband. Innanför pärlbandet en typisk 1900-talsdekor.


Ramen är från början belagd med både slagmetall och äkta metall. Slagmetall har en lack över sig och håller bättre för fukt och damm.

Äkta guldförgyllning finns i två varianter. Den äldre med en boluskredering under som är rödfärgad. Det ser man ofta på äkta bladguldramar, där guldet är lite skavt lyser lite rött igenom. Observera dock att det händer att man patinerar guldramar för att se äldre ut genom att lägga in lite rödfärg i fingerade avskav. På en riktig boluskredering lägger man tunna tunna bitar av bladguld och stryker fast dem med en pensel. Under detta moment gäller det att inte nysa!

Den andra metoden är att förgylla med äkta transportguld. Guldet är i 22 karat och kommer på papper. Man lägger på pappret med guldet nedåt mot ramens ornament och gnuggar sedan varsamt fast det med t ex ett finger. Därefter drar man bort pappersarket. Pappret transporterar guldet till underlaget, därav namnet transportguld.

Underlaget för denna förgyllning är oftast gips, så när detta guld skavs av med tiden genom idogt dammande och avtorkning av ramar blottas den vita gipsytan. Som på denna ram! Här ser man tydligt: slagmetallen är solid och sitter kvar trots att den uppenbarligen utstått mycket puts och avtorkning. Medan samma puts och avtorkning helt nött bort den äkta förgyllningen. Därför är korsen på varje ramstyckes mitt vita!

Den riktiga Lassie

För en tid sedan fick jag in en tavla för påseende. Den föreställde det engelska slagskeppet Formidable och ett tyskt ubåtsperiskop sticker upp i förgrunden. Tavlan är nu återlämnad, men nedan ett foto av Formidable ur vårt fotarkiv. Tavlan var inte så märkvärdig, men fartyget på bilden har en tung historia. En tysk ubåt torpederade Formidable 1915, en stor och tidig förlust för Storbritannien under första världskriget. Men det finns en bihistoria till den som är lite ljus i sammanhanget:




På nyårsdagen 1915 torpederades Royal Navys slagskepp ”Formidable” av en tysk ubåt utanför Start point i South Devon. Över 500 man dog. På olyckan följde en storm, som förde en livflotte med lik längs kusten till Lyme Regis. I hamnen i Lyme Regis låg en pub som hette ”Pilot Boat”, eftersom ägaren till puben också ägde ortens lotsbåt. Pubägaren hade också en hund, en strävhårig blandras, hälften collie. Hunden hette Lassie. Pubägaren hjälpte till då livflotten flöt i land och pubens källare erbjöds som bårhus.

När kropparna hade lagts ut på stengolvet sökte Lassie sig ner i källaren. Där låg bland annat matrosen John Cowans kropp. Hon satte sig bredvid honom och började slicka hans ansikte. Hon blev sittande bredvid honom och höll honom varm med sin päls. Efter en dryg halvtimma börjar Cowan att röra på sig. Han fördes till sjukhus och tillfrisknade sakta men säkert. Då han var helt återställd återvände han till Lyme Regis och träffade Lassie som räddat hans liv.

Sänkningen av ”Formidable” var ett hårt slag för Storbritannien i detta tidiga skede av kriget. När officerarna hört historien om Lassie och vad hon gjorde för att rädda Cowan, berättades den om och om igen. 1938 utgavs romanen "Lassie kom hem" av författaren Eric Knight som mycket väl kan ha varit inspirerad av den här berättelsen. Därefter fick Hollywood tag i historier och en stjärna var född!



Att se det man inte har framför sig

Kan man då man läser texten till denna kavallerivärja se den framför sig? Det var nämligen meningen då man förr registrerade ett föremål. Numera är den digitala fotokonsten så självklar och erkänd att man inte beskriver föremålen lika ingående. Se nu om du kan se denna värja framför dig då du läser denna beskrivande text:

Rak klinga av stål. Tvåeggad och något avsmalnande med väl utvecklad spets samt försedd med flata åsar. Strax nedanför fästet tre stycken stämplar på vardera ås, troligen Vira bruks. Något gravrost.

Fästet är svärtat. Kavel av trä, upptill och nedtill försedd med en platt flätning av två parter hopsnodd mässingstråd. Kaveln visar spår av lindning med samma material.

Knappen är hjärtformad och är märkt på utsidan med flottans kassationsstämpel (ring med kors i). Upptill är knappen försedd med mittknapp vari tången är nitad. Nedtill finns en vertikal tumbygel, nedtill utsvälld till en parerplåt. På den nedåtböjda parerstångens innersida finns smedens, "fästesmedens", signatur, ett M. Parerstången är nedåtböjd och fortsättes framåt av en handbygel vars övre ända är intappad i ett hål i knappen. En bågformig horisontell parerbygel förenar parerstången med handbygeln. En svagt S-formad spång går från parerbygeln till handbygelns övre del.

Mm... jag tycker att jag ser den hyfsat klart. För den som inte gjorde det, eller inte riktigt hängde med i terminologin, kommer här en bild:




På punschkungens fördäck

Helt plötsligt så damp det ner en inbjudan i min mail, ” Vill du åka med på en mini-eskader med MYS?” Å vem vill inte det? Jag har länge sneglat på alla vackra båtar från MYS, Motor Yacht Society, och tänkt att de skulle vara omöjligt att få borda någon av dessa då de är privatägda.

MYS är en ideell förening med stort engagemang som har tagit på sig uppgiften att vårda och bevara en del av vårt unika kulturarv, gamla maskindrivna motorbåtar, lustjakter och träbåtar. För andra året i rad bjöd de in till en mini-eskader där nya medlemmar och vi andra helt vanligt båtintresserade fick följa med. I år gick resan från Norrmälarstrand till Göta Segelsällskaps klubbholme på Jungfruholmarna och åter. På klubbholmen bjöds det på kaffe och bulle.

Jag åkte dit med Jannes ALONA, en Tiedemannkryssare från 1952, och hem Med Gunnar och Kerstins ARONA, punschkungen Cederlunds ånglustjakt från 1903.



Ett stort tack för denna fantastiska dag och för allt engagemang ni lägger på verksamheten! Och alla ni som missade eskadern, kolla in deras hemsida och håll utkik!  Fler tillfällen kanske dyker upp?

 MYS hemsida (extern länk)

/Anna Sofia Tarukoski, intendent